Jag hittade inlägget En pendang till objektifieringen av män på Daniel Björks blogg och via den hans artikel Mannen som objekt på SvD Kultur.
Det är intressant läsning men innebär egentligen ”objektifiering” något absolut som helt utesluter det subjektiva, det personliga, att man har en hel personlighet och inte ”bara” är en kropp?
Subjekt är vi inför oss själva medan vi väl alltid har ett mått av objekt inför andra.
Är det fel och fult att ibland ”bara” vara ett objekt, en kropp, ett ansikte, muskler, hud, ben, huvud etc. och vilken roll spelar då i vilket syfte och sammanhang det sker, om det är för konst, vetenskap eller nöje, om det är finkultur eller ej och om det är en man eller kvinna som är objektet?
Skulle du ärligt kunna säga att du aldrig fastnar för en bild av en människa eller finner att någon du möter på stan, ser på bussen eller på gymmet visst fått blicken att fastna en sekund?