Krönika över kroppsbehåring, traditionella och nya media samt individualism

Vill du komma direkt till den debatterande delen så hoppa över bakgrunden och bläddra en bit ner.

I början av året blev jag kontaktad av ett produktionsbolag som önskade något med naket tema till ett kommande program i serien Outsiders på Kanal 5. De verkade inte ha någon direkt klar idé om vad de ville göra och inspelning skulle ske före slutet av januari.

När de sen återkom frågade jag om vad de hade för norm för ersättning. Först verkade det som att de tyckte att bara att få vara med i TV skulle vara ”lön” och sen sa de något om statistervode. För en hel dags jobb, kanske mer, och därtill att jag skulle förse dem med bärande idéer till programmets innehåll samt vara utan möjlighet att påverka hur det hela skulle framställas i den färdiga produktionen. Vad tror de egentligen?

Jag meddelade dem att jag inte var intresserad.

Senaste veckan har jag via flera vägar nåtts av information att redaktionen för programmet Fråga Olle-dokumentären, som även detta sänds på Kanal 5, letar deltagare. Såhär presenteras idén:

”I ett program ska vi ta upp ämnet könshår. Till det söker vi härliga kvinnor och män med olika typer av ”frisyrer” av könshår, alltså både håriga, friserade och helrakade.

Inspelningen skulle ske på ett ställe som ett omklädningsrum eller liknande där kvinnorna respektive männen möts för diskussion om olika typer av ”frisyrer” där nere. Det kommer inte att ske på något porrigt sätt, utan vi är ute efter människor som vågar stå för sin kropp helt enkelt!”

Vad är det för allmänintresse kring könshår egentligen? Det kan väl knappast vara någon överraskning för någon att mängd, färg eller andra egenskaper varierar från person till person så vad är detta att göra ett program kring egentligen?

Lika lite borde det förvåna någon att synen på, preferenser för, normer och praxis kring kroppsbehåring i allmänhet varierat kraftigt mellan olika tider, samhällen, kulturer och subkulturer varit mer eller mindre vanligt eller ovanligt.

Av den senaste tidens enorma uppmärksamhet och diskussion kring rakade eller orakade armhålor verkar det som att det trots allt verkar vara ett enormt sprängstoff i ämnet rakning eller inte rakning. Acceptansen för att individen har rätt att välja om eller inte, när, hur mycket eller hur lite av kroppshåret att behålla verkar, om man får tro delar av den mediala uppmärksamheten, dela och polarisera befolkningen i två läger. Polarisering är, liksom generaliseringar och andra sätt att klumpa ihop, särskilja och fördumma genom att dra ner allt till en dimension och sen göra skalan diskret, ett säkert kort för att skapa debatt men i vems intresse?

Några frågor som jag ställer mig är

  • Finnas det verkligen ett allmänintresse kring om eller hur folk rakar sina kön? Om inte, varför skulle man annars göra TV om det mer än för att nakenhet säljer?
  • Vad är det då som gör att normen i vår tid är att kvinnor förväntas vara hårlösa på benen och under armarna?
  • … och vad är det som gör att en man ofta förväntas vara slätrakad i ansiktet utan att det vållar något intresse eller debatt alls och där gränsen mellan intrycken ”ovårdad med stubb” och ”sexig tredagarsstubb” är helt flytande?
  • Varför blir det sällan motsvarande debatt om det rör uttalade eller förvändade tycken, smak, normer etc. kring manskroppen som om det rör kvinnokroppen, dess former, klädnad, behåring eller annat?
  • Vilka signaler formar unga och äldre mäns och kvinnors tankar kring den egna kroppen kontra idealen som vi matas med via allt från reklam, produktbilder, TV och övrig media, mode med mera och hur har idealen förändrats sen 70, 80 och 90-talen?
  • Varför anses det helt normalt att gå till frisören och klippa håret på huvudet medan att raka eller inte raka andra delar av kroppen anses som antingen väldigt privat eller något som kan vålla en medial storm, både i traditionella som i nya media?

Är vi helt enkelt inne i en postindividualistisk kollektiv period där det finns osäkerhet och konflikter mellan att vara en del av det gängse men samtidigt vara sig själv. Att sticka ut lagom men i samma riktning som alla andra verkar vara det som gäller nu men hur individuellt är det så säg?